Tankar.

Jag sitter här och tänker på min omplaceringsverksamhet. Jag
älskar den! Man ger verkligen hundar en andra chans i livet.
Och man blir såå glad varje gång man hittar ett passande hem
till dom! Blir så trött på att de inte räknas som ett jobb!
För de är ju faktiskt ett jobb! Ett heltidsjobb! Många tänker..
"ja men du är ju faktiskt hemma, då kan du ju slappa hur mkt
du vill!" Men NEJ! Så är de inte alls.. Hundarna ska ha mat,
prommenader, aktivering, träning, skönhetsvård m.m. m.m.
De görs fan inte på en timma o sen är man fri!!

Vi som jobbar med omplacering i hemmet vet vad vi talar om!
Och de borde räknas som ett vanligt jobb! De känns jobbigt
att man ska behöva ut i arbetslivet om ett par år och göra
nånting som man kanske inte ens vill göra bara för att man
ska ha råd med mat på bordet :S.. Hur stört är inte samhället
då? Att man inte ska kunna göra vad man vill med sitt liv gör
mig arg!